frokenanna

 

I fredags sken solen härligt, det var inte så varmt men solen värmde lite. När vi haft en rätt lugn morgon, Arvid sov till tio, efter att ha somnat om vid halv åtta..vi åt en tidig lunch och sen packade jag bilen full av återvinning, pulkor och barn och körde ner till backen.. Vi var nästan helt själv, bara en mamma til där.

 

Tänk vad det kan göra att bara få ner sina tankar.. i dag är sinnet mkt lättare och jag känner mig starkare. Lillebror är bättre igen, fortfarande förkyld men inte på långa vägar så dålig som han varit. Så idag har jag jagat... han har mkt bus i den där lilla kroppen.. mest spännnade är spisen, att stå och hänga mot ugnen.. då blir mamma bestämd.. Arvid verkar inte riktigt ta det till sig.. han är där direkt igen...

 

 När jag hämtade Elsa som varit på storstugan idag passade jag på att gå in till lillstugan.. Torpet där vi ska skola in Arvid. De två pedagogerna som satt där med ett gäng nyvakna ettåringar utstrålande en säkerhet, trygghet och jag känd emig lugnare inför vad som komma skall. Arvid tittade storögt...

 

Man kan ju också se på livet på detta viset..Det ska bli kul att komma tillbaka till arbetslivet och få känna sig som lite mera Anna igen.. att få längta efter de mina och njuta mera av den tiden vi faktistkt får tillsammans. Arvid kommer säkert utvecklas jättemycket på Torpet och förhoppningsvis knyta många nya kontakter som stärker honom och ger honom vänner och förståelse för andra.Navelsträngen klippte Jens på bb men nog sitter det änfå en tamp kvar mellan mor och son i den här familjen.. går inte att förklara men jag tror den kommer sitta där ett par år till...

 

Tänk vilka fina människor jag faktiskt har runt mig här nere.. min familj Jens, Elsa och Arvid. Min utökade familj med Jenny, Mattias och bebis, Emelie och Johan, Sara, Chrille, Vilgot och Eli. Jens övriga släktingar som jag tycker så mkt om. Martina med familj betyder massor för mig..likaså mina från början babycafe vänner. Malin, Emma, Maria, Jenny, Emelie, Marie mfl Mina arbetskamrater. Deras vänliga ansikten gör mig varm och får mig att känna mig trygg. Personla på Elsas förskola och kyrkans barntimmar och babycafe har blivit viktiga personer i våra liv under dessa åren. Utan min familj och dem vore jag inte den jag är i dag, att vi varit mkt sjuka och inte kunnat träffa folk är ju en period i livet som vi kommer komma igenom..tror den kallas småbarnsåren...:)

 

Vi har ett hus vi trivs i, hallå skit i om vi inte har just de tapeter vi önskar eller det golv vi skulle vilja ha just nu, i sinom tid har vi nog det med.

 

Sen är det ju det här med mig själv.. det är ju bara jag som kan ta tag i det och det tänker jag göra med...klippkort på vc har jag ju redan istort sett iom barnen så nu är det väl dags för mig mig ett återigen ta ett ryck och söka för mina egna krämpor. Ska höra av mig till en kompis och höra om hon vill göra mig sällskap i simhallen och i elljusspåret.

 

 

 

Jag vet inte vad som händer i mig just nu, tankarna far omkring i huvudet, krockar, faller ibland på plats med oftast så vimlar de iväg igen... ofärdiga.. stressande...

 

Framtiden är nog den största orostanken hos mig just nu,.. det närmsta är ju förskolestart för Arvid.. han är så liten.. vår lillebror.. vår sista..han känns inte alls redo att lämnas iväg. jag är inte redo att släppa honom så mkt...vi har inte lämnat bort honom istort sett någonting, det har liksom inte blivit så, dels har vi inte så många att lämna till här i närheten och sen har vi väl inte dirket haft något annat för oss som han inte kunnat vara med på. Jag är rädd att det ska bli väldigt känslomässigt tufft att lämna honom, mkt tårar av ledsamhet och ilska.. det skär i mig bara att tänka tanken.

 

Att börja jobba igen känns faktiskt helt ok, jag kommer vara som resurs och vara mkt i bangruppen denna första termin. Känns bra, men bara för en termin sen vill jag allt vara med på allt det vanliga med planeringsarbete och allt.

 

Sedan en tid tillbaka, egentligen sedan jag blev faster och lite innan har längtan till att bo närmre de mina funnits, Jag känner mig så halv när jag inte har dem nära. hatar att åka så långt, att Elsa ska må dåligt, jag må dåligt, att det blir så sällan vi är uppe. jag vill vara med på glöggfest, på födelsedagar mm mm Jag vill ha min familj med när vi har saker hemma, första advent tex. Tanken på att flytta upp har funnits men hur skulle det bli.. vad skulle vi lämna.. jo två jobb som vi trivs med, huset som vi tycker om, jag har skaffat mig några vänner genom babycafet när Elsa var liten som jag ogärna tappar kontakten med, Elsa har alla sina vänner på storstugan, hon är en i gruppen och det betyder mkt. Vi har Jens släkt här nere, flyttar vi så träffar vi ju väldigt sällan dem istället.. det vill jag inte heller..

 

 

Vårt sociala liv är inte stort, det tycker jag är trist. Vad det beror på vet jag inte riktigt, jag försöker så gott jag kan att hitta tillfällen att bjuda hem vänner, bekanta.. men det stannar liksom där..just nu har vi varit mkt sjuka vilket gjort att vi fått ställa in mkt. Det tar på mig. Det påverkar mig mkt att inte få träffa andra människor, jag mår inte bra då helt enkelt. Bara det att inte komma iväg på babycafe eller små träffar pga av att någon av barnen är sjuk. Jag kan liksom insidan av huset nu känner jag... Jag hänger ¨på facebook när tid ges, bara för att få lite känsla av kontakt.. skickar sms i parti och minut för att få respons från någon annan än barnen..

 

Huset vill vi göra lite med, varken pengar eller tid finns just nu.. det upptar också en del av mina tankar, visonerna finns men inte medlena att förverkliga dem..när man går hemma ås mkt hinner man se mkt, mkt som behöver fräshas upp och sådant som inte fungerar praktiskt  med en klåfingrig ett åring.

 

Ekonomin.. det ska v inte vara prata om, att bli tvingad att jobba 75 trots att man önskar mer är frustrerade och tar energi från mig..studielån, huslån och billån..sen tillkommer alla andra räkningar och måste saker.

 

Många i min närhet har fått hemska besked, diagnoser som är mardrömmen. det gör ont i mig att de ska behöva gå igenom det, det gör mig rädd att själv hamna i samma situation. Det kommer så nära..

 

Min egen kropp.. jag gillar den inte.. gillar inte hur den ser ut, hur den känns och att jag har så många småkrämpor efter graviditet, förlossning och annat som hänt..Har min hälsporre som ju är bättre men fortfarnade hindrar mig från viss träning. Mina ljumskar( fogar) smärtar varje gång jag varit ute och gått. Jag har yrsel av träning i grupp, situps och löpning runt runt...jag har svårt att hitta tid till egen träning, svårt att prioritera det. Jag kan inte lita på min mage, när som kan den få spelet och det är stressande.Läkaren tror att hormonomställningen efter senaste grav har påverkat den och förvärrat min IBS, bara att lära sig leva med det. Jag känner av smärtan i ena bröstet fortfarande, fick någon slags svamp infektion långt in under tiden jag ammade Arvid.

 

Att jag har så många oklara tankar tror jag har lite med den enorma sömnbrist jag har, arvid har inte sovit många nätter sen han föddes.Varje gång vi närmnat oss någonslagt rutin så har en förkylning, magbacill eller ledighet kommit emellan..

 

 

I går slog det mig också att from nu ska livet bara liksom rulla...nästa stora händelse... pensionen.. vi har gift oss, fått de barn vi önskat, köpt hus..

 

 

 

behövde bara lätta mitt hjärta...

 

 

 

 

 

Vår älskade lillebror.. så fin i sin nya bilar tröja.. present från farmor och farfar. Jag fick väcka honom för att hinna till vc.. självklart sov han lugnt och skönt...det var en ledsen liten kille redan innan vi träffade doktorn. Väl på plats behövde vi inte vänta så länge innan det blev vår tur. Doktorn försökte väl på sitt vis locka Arvid men jag undrar om han minns torsdagen för han lät sig inte lockas till något.. Jag fick hålla hårt!! Koll i öron och hals, lungorna lät bra, sen provtagning, stick i finger ( se det orangea plåstret) och halsprov.. de är bra duktiga där inne på provtagning..snabbt och proffsigt. Vänta lite till, mötte en gammal kollega som berättade tråkiga nyheter..;( sen fick vi komma in till doktorn igen.. eller han stannade i korridoren. Sa att sänkan var hög så han ville inte skicka hem oss utan atibiotika, 2,5 ml.. jag fick avbryta för att fråga var han hade sin infektion.. det var öronen.  Mollipekt för hostan med. Ner till apotek och hämta ur det. Var nästan bara vi där och trevlig tjej bakom disken..:) Stannade snabbt och köpte hem lite glass,,, det hjäper nog mot ont i öron med.. om inte annat mot mammans onda hals och öra.. Medicinen var inte någon Arvid tyckte vi skulle syssla med.. bara 29 gånger kvar...:(  Han har varit så duktig innan men nu fräste han värre än den mest ilskan katta...

 

I dag mitt i all sjuka och elände fick jag ett ryck och började dra ut soffan för att få riktigt rent bakom... det var lättare än jag trott...När jag ändå var i gång så kastade jag ut mattan i snön och bankade smuts och baciller fårn den så det stod härliga till. Ekade i hela Rödeby. Sen slet jag ur alla kuddar och damsög under och mellan. Då blev det fart på lillebror som varit lite skeptiskt till vad jag höll på med egentligen, soffan stod fel och mattan var inte där den skulle... Han såg att sofan blev lägre utan kuddar och då kunde han plötsligt ta sig upp i soffan själv... detta gjorde hela operationen lite bökigare men också charmigare.. han for fram som värsta bergsgeten.. överlycklig!!

 

 

 

Förra fredagen fick vi finbesök på eftermiddagen. Lillkusinen med mamma och momor och morfar kom och tog en kopp kaffe innan de skulle vidare mot Nybro. Jag fick hålla henne för första gången, var ju lite förkyld sist vi sågs, Arivd reagerade inte så mkt på att jag höll henne..han fick fullt upp med farfar och Elsa i hennes rum. När de skulle åka så sattes lillkusinen i sitt babyskydd och då blev hon spännande tyckte Arvid, han kollade lite närmare på det där lilla knytet som låter så konstigt.. Hej hej Kusin!!

 

 

ett år kan gå väldigt fort...det har detta året gjort. Ett år har vi haft lillebror hos oss.. Ett år utan någon vidare sömn, nätterna han sovit kan räknas på ena handen, våra trumhinnor och öron är skadade för resten av livet av de höga tjut han kan åstadkomma.. min rygg är så slut av att ha burit på honom, Elsa har fått utså en hel del slag, fått rivmärken och han har nog ryckt minst en näve hår från hennes underbara lockar.. Ändå...vad vore vi utan detta charmtroll. han får mig att svämma över av lycka varje dag, hans skratt är underbart, hans enorma kärlek till elsa är fantastisk att se, han kan gosa som ingen annan och han lär sig och oss nya saker varje dag.

 

 

Arvid som ett år är en envis liten kille. han gillar när det bankar och låter, sitter gärna och smäller i skåpsdörrar. han kryper och klättrar. han reser sig mkt och går längst med möbler och kan gå lite själv med gåvagn men är ganska vobblig i höfterna tycker jag. Han har börjat reagera på när dörrar öppnas och någon ( pappa) kommer hem, då tjoar han och visar att han hört och gärna vill träffa vederbörande.han älskar badet och blir som galen om Elsa gör honom sällskap. han äter nu istort sett bara vår mat, något förenklad men ändå. Det var han själv som nu efter nyår bara har dissat burkarna totalt och varit mer nöjd med plockmat.

 

i tisdags hade vi tid hos tandsköterskan med Arvid. Man gör inget speciellt, hon försöker locka till skratt så hon kan kika på tänderna utan att röra. Arvid mjuknade efter någon minut och skrattade glatt åt henne. Han undersökte mekaniken i stolen som kunde åka upp och ner och sen satt han även i stolen. Han fick en tandborste och blev jätteglad!!

 

 

på tisdagen, nyårsdagen ställde vi till med ettårskalas.  Morfar var lite hängig med känd inte att det var så illa att vi behövde ställa in, Han låg i källaren och kollade på tv medan vi höll kalas. Blått var givetvis temat.. inget genustänk här inte...Vaniljbullar doppade i blått socker, små bilar, strassburgare i blått och snöbollar rullade i blått kokos samt små mandelformar med saltkola fyllning och blått strössel...

 

 

Det är långt till mormor och morfar, något som Elsa inte tänkt så mkt på innan men som gick upp för henne när vi körde upp. Hon var vaken större delen av tiden och då känns det såklart extra långt. Arvid sov fram till oskarshamn där vi åt. Sen var han vaken en bra bit och inte särskilt nöjd åt det. Hemma var det julfint och mysigt. Vi fikade och umgicks och lite senare dök Linda och charmtrollet matilda upp och hälsade. Andreas jobbade.