frokenanna

 

 

Jag vet inte vad som händer i mig just nu, tankarna far omkring i huvudet, krockar, faller ibland på plats med oftast så vimlar de iväg igen... ofärdiga.. stressande...

 

Framtiden är nog den största orostanken hos mig just nu,.. det närmsta är ju förskolestart för Arvid.. han är så liten.. vår lillebror.. vår sista..han känns inte alls redo att lämnas iväg. jag är inte redo att släppa honom så mkt...vi har inte lämnat bort honom istort sett någonting, det har liksom inte blivit så, dels har vi inte så många att lämna till här i närheten och sen har vi väl inte dirket haft något annat för oss som han inte kunnat vara med på. Jag är rädd att det ska bli väldigt känslomässigt tufft att lämna honom, mkt tårar av ledsamhet och ilska.. det skär i mig bara att tänka tanken.

 

Att börja jobba igen känns faktiskt helt ok, jag kommer vara som resurs och vara mkt i bangruppen denna första termin. Känns bra, men bara för en termin sen vill jag allt vara med på allt det vanliga med planeringsarbete och allt.

 

Sedan en tid tillbaka, egentligen sedan jag blev faster och lite innan har längtan till att bo närmre de mina funnits, Jag känner mig så halv när jag inte har dem nära. hatar att åka så långt, att Elsa ska må dåligt, jag må dåligt, att det blir så sällan vi är uppe. jag vill vara med på glöggfest, på födelsedagar mm mm Jag vill ha min familj med när vi har saker hemma, första advent tex. Tanken på att flytta upp har funnits men hur skulle det bli.. vad skulle vi lämna.. jo två jobb som vi trivs med, huset som vi tycker om, jag har skaffat mig några vänner genom babycafet när Elsa var liten som jag ogärna tappar kontakten med, Elsa har alla sina vänner på storstugan, hon är en i gruppen och det betyder mkt. Vi har Jens släkt här nere, flyttar vi så träffar vi ju väldigt sällan dem istället.. det vill jag inte heller..

 

 

Vårt sociala liv är inte stort, det tycker jag är trist. Vad det beror på vet jag inte riktigt, jag försöker så gott jag kan att hitta tillfällen att bjuda hem vänner, bekanta.. men det stannar liksom där..just nu har vi varit mkt sjuka vilket gjort att vi fått ställa in mkt. Det tar på mig. Det påverkar mig mkt att inte få träffa andra människor, jag mår inte bra då helt enkelt. Bara det att inte komma iväg på babycafe eller små träffar pga av att någon av barnen är sjuk. Jag kan liksom insidan av huset nu känner jag... Jag hänger ¨på facebook när tid ges, bara för att få lite känsla av kontakt.. skickar sms i parti och minut för att få respons från någon annan än barnen..

 

Huset vill vi göra lite med, varken pengar eller tid finns just nu.. det upptar också en del av mina tankar, visonerna finns men inte medlena att förverkliga dem..när man går hemma ås mkt hinner man se mkt, mkt som behöver fräshas upp och sådant som inte fungerar praktiskt  med en klåfingrig ett åring.

 

Ekonomin.. det ska v inte vara prata om, att bli tvingad att jobba 75 trots att man önskar mer är frustrerade och tar energi från mig..studielån, huslån och billån..sen tillkommer alla andra räkningar och måste saker.

 

Många i min närhet har fått hemska besked, diagnoser som är mardrömmen. det gör ont i mig att de ska behöva gå igenom det, det gör mig rädd att själv hamna i samma situation. Det kommer så nära..

 

Min egen kropp.. jag gillar den inte.. gillar inte hur den ser ut, hur den känns och att jag har så många småkrämpor efter graviditet, förlossning och annat som hänt..Har min hälsporre som ju är bättre men fortfarnade hindrar mig från viss träning. Mina ljumskar( fogar) smärtar varje gång jag varit ute och gått. Jag har yrsel av träning i grupp, situps och löpning runt runt...jag har svårt att hitta tid till egen träning, svårt att prioritera det. Jag kan inte lita på min mage, när som kan den få spelet och det är stressande.Läkaren tror att hormonomställningen efter senaste grav har påverkat den och förvärrat min IBS, bara att lära sig leva med det. Jag känner av smärtan i ena bröstet fortfarande, fick någon slags svamp infektion långt in under tiden jag ammade Arvid.

 

Att jag har så många oklara tankar tror jag har lite med den enorma sömnbrist jag har, arvid har inte sovit många nätter sen han föddes.Varje gång vi närmnat oss någonslagt rutin så har en förkylning, magbacill eller ledighet kommit emellan..

 

 

I går slog det mig också att from nu ska livet bara liksom rulla...nästa stora händelse... pensionen.. vi har gift oss, fått de barn vi önskat, köpt hus..

 

 

 

behövde bara lätta mitt hjärta...